Vad är skillnaden mellan språk och dialekter?

Samtidigt finns det språkforskare som anser att vissa svenska dialekter i själva verket är olika språk eftersom de är så pass olika. Men även om många har egna uppfattningar om vart gränsen mellan språk och dialekter går är skillnaden åtminstone den att dialekter bara är varianter utav ett språk. Dialekter är främst talspråk och oftast är orden desamma oavsett vart man befinner sig – skillnaden mellan olika dialekter är hur man pratar, hur man uttalar orden, och så vidare. Men dialekter kan även ha några egna ord som inte hör till språket, utan till just den dialekten. Det finns ofta många olika dialekter i ett och samma land.

Man tror inte att det fanns några större skillnader i språket långt tillbaka i tiden, men det är förstås svårt att veta. Runstenar från vikingatiden är alla skrivna på samma sätt utan några skillnader i språket oavsett vart i landet de kommer ifrån. Men med det sagt är det förstås svårt att veta om det var några skillnader när det gäller talspråk. Vad man dock vet är att dialekter sedan uppstod allt mer, men faktiskt har minskat under 1900-talet.

Skillnaderna mellan olika dialekter kan vara såväl stora som små, men många dialekter utmärker sig på olika sätt och går inte att ta miste på. Skånskan kan man till exempel känna igen på dess ”rullande R” som uttalas från halsen, medan i andra dialekter uttalas R:en istället långt fram i munnen. I göteborgskan går man upp lite grann i slutet av en mening, men i stockholmskan går man istället upp i början. Utöver sådana skillnader kan dialekterna skilja sig på många olika sätt; sista bokstaven i orden kan ibland bytas ut, orden kan böjas på olika sätt, och ibland byter man ut orden helt.

Huruvida man börjar tala en ny dialekt när man flyttar till en ny plats varierar väldigt mycket. Vissa behåller sin ursprungliga dialekt oavsett vart man flyttar och hur länge man bor på den nya platsen. Andra börjar tala en ny dialekt väldigt fort efter en flytt. Det finns många saker som kan ha betydelse, bland annat hur gammal man är när man flyttar, men det går inte att säga varför vissa börjar tala en ny dialekt väldigt fort medan andra inte gör det alls.

Hur många dialekter som finns i Sverige går inte att säga eftersom det utöver alla ”kända” dialekter, såsom dalmål och skånska och så vidare, även finns flera varianter inom varje dialekt. Det är helt enkelt svårt att säga vart en dialekt slutar och en ny börjar. Dock har språkforskare delat in dialekterna i 6 stycken huvudområden. Dessa huvudområden består av; sydsvenska mål, götamål, sveamål, gotländska mål, norrländska mål, och östsvenska mål. Alla dialekter i Sverige ska kunna platsa inom någon av dessa kategorier.

• Sydsvenska mål är de dialekter som talas längst ned i landet; Skåne, Blekinge, södra Halland, och södra Småland.

• Götamålen talas i Dalsland, Bohuslän, norra Halland, norra Småland (dock inte i nordöstra Småland), Västergötland, Värmland, och Östergötland.

• Sveamål är alla dialekter som talas i Dalarna, Uppland, södra Hälsingland, Gästrikland, Södermanland, Närke, Västmanland, Östergötland (dock inte i sydväst), Öland, samt i nordöstra Småland.

• Gotländska mål är förstås det som talas på Gotland och även Fårö.

• Norrländska mål är det man pratar i Norrland - från norra Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad, Ångermanland, Norrbotten, Västerbotten, och Lappland.

• Till östsvenska mål räknas dialekter man talar i Finland, men tidigare även Estland.

Många räknar endast de större och mer kända dialekterna medan många andra anser att varje variant av en dialekt är en egen dialekt. Om man utgår från det sistnämnda innebär det till exempel att varje liten by i till exempel Dalarna har en egen dialekt. Och generellt anser man att det inte går att räkna hur många dialekter som finns på grund av alla varianter.

Till större dialekter räknas till exempel: Dalmål, Blekingemål, Dalsländska, Gotländska, Göteborgska, Halländska, Jämtländska, Lappländska, Medelpadska, Skånska, Småländska, Stockholmska, Sörmländska, Uppländska, Värmländska, Östgötska, och så vidare.

När man tänker på ”det största språket” tror man kanske att det är engelskan, och visst är engelskan utbredd och dessutom ett skolämne i många länder (bland annat Sverige), men det är faktiskt bara det tredje största språket i världen. Det största språket är faktiskt kinesiska som talas av 1,2 miljarder människor – varav 955 miljoner av dessa har det som modersmål. Dock är kinesiska inte särskilt utspritt utan talas främst i Kina, Taiwan, Malaysia, och Singapore.

På andra plats kommer spanskan, som talas av 466 miljoner människor varav 400 miljoner har det som modersmål. Med andra ord en väldigt stor skillnad mot kinesiskan som talas av mer än en miljard människor, mer än dubbelt så många.

Engelskan är alltså bara det tredje största språket, åtminstone som modersmål, då ”bara” 360 miljoner människor har engelskan som modersmål. Men ser man till antalet människor som talar engelska är det faktiskt större än spanskan – minst 765 miljoner människor talar engelska. De som har engelska som modersmål bor främst i Storbritannien, USA, Australien, och Kanada.

Dock är engelskan världens mest spridda språk och om man bortser från modersmål eller att kunna tala språket flytande är det betydligt fler som kan engelska – i någon mån. När man pratar om hur många som talar ett språk räknar man nämligen inte in de som kan ”lite grann” eller kan tala det ”hjälpligt”. Med andra ord är det betydligt fler som kan göra sig förstådda på engelska. Andra stora språk (i turordning) är: Hindi, Arabiska, Portugisiska, Bengali, Ryska, Japanska, och Panjabi.

Även i övrigt varierar det mycket. Storbritannien har till exempel flera varianter, det vill säga dialekter, av engelska än vad USA har – trots att USA är ett väldigt stort land och har betydligt större befolkning än Storbritannien.